Denna dagen, ett liv – Landstinget, allt är förlåtet!

Bebisar | Publicerad 09 mars 2011

Är inte speciellt orolig när det gäller hur jag hanterar kidsen. Det hela, kidsprojektet alltså, flyter än så länge på bra. Däremot har jag insett att det förväntas av mig att jag ska ringa BVC lite då och då och gärna vara lite orolig för feber och hosta och så vidare. Alltså gick jag idag till doktorn för Luddes snarkningar. Som inte verkade vara ett dugg farliga. Med andra ord: nog om detta.

Men: stannar efteråt kvar i väntrummet och ger L & K ”mellis” (som det heter på BVC-språk) - samtidigt som ett stort kamerateam inklusive några personer som ska medverka i programmet som ska handla om något som jag inte hann uppfatta, dyker upp. Jag frågar vänligt om jag är i vägen, det är jag inte. Slår mig i slang med några andra tvillingföräldrar (”ja precis, dubbelt upp av allt!”) när vi plötsligt får en tillsägelse av en av doktorerna att ”vara lite tysta” eftersom ”de spelar in just nu.” Snart ser jag hur samma doktor slätar till benan och drar upp de färgglada brallorna över höften. Han är huvudpersonen. Han jobbar på en vårdmottagning som heter ”Care” någonting och som inte är landstinget och idag är han huvudpersonen i något som vi lite svepande kan kalla ”media.” Han, läkaren med högsta betyg från gymnasiet, får äntligen ”vara med i media.” Därför går hans och TV-teamets intressen före patienternas, de som letat sig bort från Landstingets gråa korridorer till något lite ljusare och fräschare med konst på väggarna inne i stan. Kanske borde de – vi – istället leta oss tillbaka till tomma väggar och ofärgade landstingskläder.

****************

PS: på väg ut fastnade jag dessutom i hissen. Igen. Jag får bryta upp dörrren och ställa vagnen som spärr. Argt marscherar jag in i TV-studion och upplyser personalen om att jag inte kommer ner. När de ber om ursäkt svarar jag bittert att det är väl inte mig det är synd om, det är ju snarare synd om TV-teamet som antagligen fick en arg patient med i bild.

Inte många dagar kvar nu. Om drygt en vecka – Zermatt!

Här slänger jag hipp som happ in en bild av två av J:s kompisar matandes L & K. Rörande. Den till höger är han som brukar hänga upp och ner i en strippstång på nattklubbar i Moskva. Se 2 x tidigare inlägg.

Hoppas oktomom har hjälp

Bebisar | Publicerad 08 mars 2011

Vad har hänt sen sist? Tja, det verkar inte gå så bra för Socialdemokraterna i jakten på en ny partiledare, inte heller verkar Sverigedemokraterna vara några mattesnillen (”44 tusen miljarder kronor” för den som nu händelsevis råkat missat denna milstolpe i svensk politiks räknehistoria). Mer då? Har någon blivit kränkt här i landet lätt-kränkt? Nähänä. Hellner verkade ju faktiskt inte ha blivit ett dugg kränkt av den norske gutten Northugs dryga stil som svensk media gick banans över efter herrarnas stafett härom dagen. (Och även jag, fast jag ändrade mig i lördags – herregud, den lille norske mannen hade väl all rätt att vara lite tuff efter en sådan promenadseger?)

Här hemma i mammaträsket då? Jodåtack. Jag hänger med kidsen och kompisar och så har vi lite lösa planer på att bosätta oss (temporärt) i franska alperna nästa vår om det går att skaffa dagisplats så att vi bägge kan jobba. Och så säljer vi grejer på Blocket och förundras över ”hur snabbt det går när barnen är små.” (Där har vi en sådan, en bebisklyscha, alltså).

Här i Sverige gillar vi ju att involvera barnen i våra liv. Därför hade vi välkommen hem-från-Australienmiddag för Jonas syster Anna och snygg-Tobbe inklusive cirka 10 kids i fredags. Det här med att vara oktomam. Hoppas hon (oktomamman, alltså) har en nanny eller två. Fast här sitter de beskedliga och tittar på bananer i pyjamas eller hur det nu var.

Slicka Stockholmare i all ära, men det är ju svårslaget med goa Götlaborgare på besök som sätter på Hellström och dansar som om det vore det sista de gjorde.

Som barn kan man gå på kurs och lära sig ”Michael Jackson-dans”.

”De är så försigkomna, våra barn”.

Jonas syster har, trots att hon varit borta från Sverige under hela Så-mycket-bättre-eran, lyckats anta en ny look – Septemberlooken. Snyggt! Hon är den mörka, alltså. Den andra heter Lena V.

Fin-fina presenter från Aussie.

Jajustja! Vi har ju flyttat tillbaka till Sverige! Och Östermalm gudbevars! (Så här kan man till exempel se ut då). Middag hos Martina & Martin.

Bostadstugget slapp jag i Moskva

Okategoriserad | Publicerad 07 mars 2011

Att säga att jag är översvallande glad över min årsgamla MacBook vore väl en överdrift. Ja, min dator är alltså orsaken till bloggtorkan denna gång. Men jag lever vidare! Det går ingen nöd på mig! Och så ser jag fram emot torsdagens middag på Sturehof tillsammans med ett gäng före detta Moskvabor. Så här kommer den middagen se ut:

”Hej! ang torsdag. Vi tänkte diskutera propka, korruptionsfrågor, vilken svart nyans som passar bäst till en Hummer,
samt kollektivt förundras över ryssar i största allmänhet. (Dock undanbedes vänligen ämnet ”prisutveckling på bostäder i Stockholms innerstad”).”

”Satt nagellacket bra?”

Bebisar | Publicerad 16 februari 2011

”Satt nagellacket bra,” undrade Sofie när jag hade varit på manikyr, pedikyr och lunch häromdagen (tack snälla Hanna för födelsedagspresenten!) Tänker inte mer på detta tills jag lyssnar på Morgonpasset i P3 och en debatt om jämställdhet och manlighet och kvinnlighet. Debatten mynnar ut i, efter många om och men, att ”kvinnor visst måste få äta en pizza utan dåligt samvete.”

Jasså är det det som jämställdhet handlar om numera? Att vi kvinnor ska bli svetsare, inte måla naglarna och trycka i oss massa pizzor dagarna i ända? Jag trodde debatten hade kommit längre än så under min dimmiga mammaledighetsperiod (en tid då man mer fokuserar ”inåt” än ”utåt” som det brukar heta. Måste apropå det skriva ner en top 10-lista över mamma-bebbeklyshor. Det finns ju en del att ta av).

Ludde drar sitt strå till stacken för en mer jämställd och könsneutral värld.

Skål!

Okategoriserad | Publicerad 08 februari 2011

Det är ju kul att man kan gå på fest/middag (den här gången vår egen) och dagen därpå uppleva den där känslan som man gjorde när man var lite yngre. När man dagen därpå ringde sina kompisar för att uppdatera sig om vad som egentligen hände: ”näeeee… va? saaaaa jag det?” Att vakna med ha en känsla i kroppen att man inte har en aning om vad som sades eller gjordes, mer än att det var väldigt kul alltihop. I fredags fann södervurmare varandra, borgarbrackor förvandlades till militanta feminister, folk somnade i trapphuset och avancerad yoga utövades i vardagsrummet klockan halv tre på morgonen.

Skål!

Bilden är lätt retuscherad av hänsyn till utövaren.

Eftertankens kranka blekhet.

PS detta land alltså

Okategoriserad | Publicerad 01 december 2010

PS: jag undrar vad Kai från Thailand egentligen tycker om det här landet som hon har kommit till. Det är minus hundra ute, jag släpar med henne på introduktionspromenad runt halva stan, en uteliggare hjälper mig med barnvagnen nedför t-banetrapporna, utanför t-banan möter vi sen Bisse, 2 meter lång, han måste vara världens längsta man tror jag att hon tänker. Sen går vi och köper en iskall smoothie och jag förklarar att Sturehof är en populär restaurang och att vår statsminister mördades 1986, att vår kung verkar gilla den thailändske kungen och att Drottninggatan är populär bland turister ”god knows why”. Jag förklarar vidare att om Sergelstorgsstatyn kan jag tyvärr inte berätta någonting. Därefter går vi och hämtar turistbroschyrer till gamla skepp och på vägen möter vi hundra föräldrarlediga män och kl 15.00 blir det mörkt. Detta måste vara så exotiskt, eller hur.

”Så jävla maktlös”

Mammaliv | Publicerad 22 november 2010

Gick på inspirationsdag med pr-byrån Prime (och United Minds) för att gympa hjärnan och få lite inspiration i dessa mammaledighetsdagar. Innan funderade jag över hur mycket som egentligen har förändrats inom svensk medie- och kommunikationsindustri sen jag flyttade från Sverige. Kan nog inte riktigt bedöma det, men vad jag däremot uppfattade var att orden ”viral kampanj”, ”twitter” och ”sociala medier”, var mer än lovligt förekommande. Men det var intressant! Och välbehövligt. Jag blev till och med peppad av att se en powerpointpresentation.

Kunde  också konstatera att det verkade som om några av TV-programmet ”Ung och Bortskämd:s” deltagare hade letat sig till Primes lokaler. Hört i hissen: ”Jag hatar när metron (metron också? har vi inte en t-bana i Stockholm?) är försenad. Man känner sig så jävla maktlös.”

Jonas, min man thaiboxaren

Okategoriserad | Publicerad 19 november 2010

Om en dryg vecka anländer vår au pair Kai från Thailand. Jag ser mycket fram emot att få avlastning: några timmar här och där för mig själv när J är i Moskva, men jag ser även fram emot de presenter hon per mejl meddelade att hon köpt till oss:

I bought you some gift from Thailand.  
– Elephant dolls for the kids
– Thai boxing shorts for Jonas.
– Scraft and bag for you.